Aktiemarknaden sätter på en helvetes show dessa dagar, med Dow och S&P 500 som når all-time highs som får det att se ut som om ekonomin är hetare än en supermodell på en Miami-strand. Det är frestande att poppa lite champagne och skåla för vårt kollektiva välstånd, men under all glitter och glans finns det en mycket mindre glamorös verklighet som utspelar sig – en som handlar mer om att de som har det flaggar medan de som inte har det fortfarande bara försöker betala hyran.
Sanningen är att dessa rekordhöga nivåer inte betyder mycket för den genomsnittliga amerikanen som kämpar för att hålla sig flytande. Samtidigt som aktiekurserna stiger stagnerar lönerna och den omtalade ekonomiska tillväxten känns som en hägring i öknen – vacker på avstånd, men inte till mycket nytta när du håller på att dö av törst. Det är ingen hemlighet att spelet är riggat till förmån för spelarna i toppen, där belöningarna för en blomstrande marknad läggs i fickan av ett fåtal, medan alla andra får vänta på någon trickle-down-magi som aldrig riktigt kommer.
Det har inte alltid varit så här.
Det fanns en tid då stora företags framgångar innebar goda nyheter för alla. Om fabriken gick bra gjorde arbetarna det också. Om aktien gick upp, så gick lönerna upp. Men det var före 1970-talet, då evangeliet om vinst framför allt fick fäste och omformade det amerikanska näringslivet till en slimmad, elak maskin som tillfredsställde aktieägarna. Tanken att ett företags enda ansvar var att öka sina vinster blev dagens mantra, och alla rättade in sig i ledet.
Nu driver detta mantra den typ av finansiell teknik som driver upp aktiekurserna på bekostnad av nästan allt annat. Återköp av aktier och utdelningar har blivit de bästa åtgärderna för vd:ar som vill hålla Wall Street nöjda. Företagen spenderar miljarder på återköp av aktier istället för att investera i sina anställda eller FoU – i huvudsak väljer de att hålla sina aktieägare flytande snarare än att ge sina anställda en höjning.
Vi ser städer som Brokaw, Wisconsin, bära tyngden av denna besatthet av aktieägarvärde. Där berodde nedläggningen av ett hundraårigt pappersbruk inte på någon oförutsedd katastrof eller dålig ledning, utan på kravet på högre avkastning. Det är en scen som utspelar sig gång på gång över hela landet, där strävan efter omedelbara vinster har lämnat efter sig en rad brutna löften, nedlagda fabriker och människor som undrar vad som hände med deras chans att förverkliga den amerikanska drömmen.
Aktiemarknaden har blivit den ultimata showmannen, som lockar oss med rekordartade prestationer medan vi ignorerar tecknen på att handlingen håller på att falla samman. De siffror som blinkar över tickertejpen kanske ser ut som framgång, men de berättar inte hela historien. När bara hälften av amerikanerna äger aktier överhuvudtaget – och de flesta av dem som gör det bara har lite – känns marknadens triumf mindre som en nationell prestation och mer som en exklusiv klubb där bara de mest anslutna får skörda belöningarna.
Låt oss vara ärliga
Marknadens högflygande akt handlar mest om optik. Det är inte en exakt mätare av den dagliga ekonomin utan en återspegling av investerarnas ambitioner, förhoppningar och, ja, till och med fantasier. Tanken att aktiemarknaden speglar nationens hälsa har alltid varit lite långsökt, men vi har tagit den till nästa nivå och klamrar oss fast vid varje ny topp som om det vore ett bevis på att vi är på väg uppåt.
För Wall Street är aktiemarknaden en lekplats där reglerna är annorlunda än de är för resten av oss. Det är en plats där förmögenheter skapas och förloras på ett ögonblick och där strävan efter aktieägarvärde kan rättfärdiga nästan vad som helst. Så länge aktiekurserna fortsätter att stiga verkar ingen bry sig om att jobb försvinner eller att hela städer lämnas i sticket. Men när musiken tystnar kommer det inte att vara finanstitanerna som får leta efter en stol – det kommer att vara folket på Main Street som aldrig blev inbjudna till dansen från första början.
Det är inte så att marknaden inte spelar någon roll – det gör den absolut. Men om vi ska fortsätta att tillbe aktieindexens altare är det kanske dags att vi omdefinierar hur verkligt värde ser ut. Borde det inte vara mer än att bara göra aktieägarna rikare? Föreställ dig en ekonomi där företagen belönade sina anställda lika ivrigt som de belönade sina investerare, där städer som Brokaw blomstrade istället för att förtvina och där ”tillväxt” betydde något mer än bara en siffra på en skärm.
Visst är det spännande med rekordnoteringar på börsen, och vem älskar inte lite spänning? Men frågan vi måste ställa oss är om den spänningen är värd det pris vi alla betalar – och om vi nöjer oss med en illusion av rikedom medan den verkliga rikedomen glider allt längre utom räckhåll.
Om du är redo att investera men inte vet vilken plattform du ska använda. Besök vår hemsida: Opulon Trading AI